Jag vill lära dig att dansa, om det någon gång blir av. Om jag får något att säga till om, då ska du dansa på min grav.

Rubrik: Ur ”Dansa på min grav” av Bo Kaspers Orkester.

Nu kommer ett sådant där sällsynt textinlägg. Den som inte orkar, hoppa vidare, den som känner för att läsa lite, är välkommen att njuta av några raders information om min släkt. Nej, det blir nog lite bilder här och var i alla fall…

På min mammas sida består släktträffarna av söndagsmiddagar med en liten förrätt, buffé som alltid innehåller någon sorts potatis och väldigt mastig chokladtårta till efterrätt. Det låter enkelt och smidigt, men det är alltid otroligt uppklätt och det lyckas alltid ta minst fem timmar. Dock äger de flesta hund, så jag brukar ta på mig uppdraget att rasta dem med några andra frivilliga som känner att syret börjar ta slut i lägenheten.

Men på min mammas sida finns ju mormor och hennes hund Molly. Mormor är faktiskt lite lik Astrid Lindgren. Hon har lagom mycket självdistans, vilket är väldigt bra i vår familj. Vi drar ofta med henne när vi ska resa någonstans, och nu senast i Malaysia visade hon hur svårt det kan vara att tänka på svenska och prata på engelska. ”Do you have any bank-o-mates?” är ett väldigt uttjatat men fortfarande lika roligt citat.

På mammas sida finns även mosters familj med mina småkusiner. Och morfar. Och hans fru. Och mina ingifta kusiner och deras familj.

På pappas sida är det helt annorlunda. Trots att det är många generationer sedan vi bodde i italien är det alltid högljutt, glatt och lite galet. Tyvärr träffas vi inte så ofta förutom på sommrarna, så det har alltid hänt så himla mycket. På pappas sida har jag inga kusiner, utan bara en jäkla massa sysslingar.

Min farfar lever tyvärr inte längre, men min farmor bor i Ystad i ett gulligt litet hus med en pytteliten trädgård.

Och så har vi såklart min närmaste släkt, som består av fyra personer. Jag, mamma, pappa och lillasyrran. Och en ödla och två ökenråttor. Och några sofobasmaskar, men dem behöver vi inte prata så mycket mer om. Hela vår familj är lite småknasig. Jag gråter till House. Pappa gråter till Idol. Mamma gråter till Ice Age. Syrran gråter inte så mycket till film än, men går på en dans och musikinriktning och är allt det som jag inte är: Bra på att sjunga och atletisk. Min ödla Sid verkar ha lite problem med att uppskatta avstånd och måste försöka minst tre gånger innan han lyckas träffa sitt stackars byte. Våra ökenråttor Sotis och Nicki är båda killar, men den tjockaste av dem kallar vi för hon i alla fall.

Om det här skulle uppfattas som skrytigt på något sätt så vill jag bara så här i slutet säga att det absolut inte är så att jag vill få min familj att framstå som den bästa i världen, utan jag tycker bara att den förtjänar ett eget litet inlägg på min blogg. Inte för att den är exeptionellt bra eller speciell, utan för att den är en stor del av mitt liv. Vi syns snart!

1 comment
  1. camarine said:

    ÅÅH, JAG ÄLSKAR DIN FAMILJ!😀
    Här gråts det för fullt till Hitta Nemo. Allihopa. Hela tiden. Och vi har bråkat om samma småsaker så länge jag kan minnas, och änvänder oss av samma benämningar på saker sedan jag (och min lillasyster) döpte om dom som bebisar; stora sängen, tjafslådan, mormorsbyrån, långkorridoren.
    Och våra släktmiddagar är oändliga och hålls på Island för att alla ska få plats typ.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: