But I’m nothing on my own, got to get that message home

Skolavslutning. Jag grät för första gången på en skolavslutning, för att vår svenskalärare ska sluta. Hon har varit underbar, jag är så tacksam för att ha fått ha henne i ett så pass viktigt ämne för mig. Jag skyller på att jag var och är förkyld.

När vi kom ut hade en i parallellklassen startat en rökbomb, och alla körsbärsträd blev till en skog i grönt sken – som i en saga! Jag lyckades fånga det någorlunda på kort, och efter lite redigering tycker jag att jag har kommit snäppet närmare känslan:

Hoppas ni inte tycker att den är för överdrivet redigerad, det såg faktiskt ut såhär!

Så, nästa morgon segade sig fram, jag kunde inte riktigt hitta på något för jag skulle jobba mitt på dagen. Lunch, fast jag inte hade någon apptit tack vare förkylning och för sen frukost, och sedan infann jag mig på kontoret. Det tog en stor bit av eftermiddagen, men tack vare envishet och lite stress lyckade ändå jag och Aylin träffas. Och tur var det, jag hade suttit framför datorskärmen och varit så koncentrerad jag inte hade lust att ha att göra med någonting tekniskt på några decenier… Eller i alla fall timmar.

Himlen kunde inte bestämma sig riktigt, men fint var det. Som om någon hade målat, kom vi på. Vi började sitta på en gräsmatta, men bestämde oss för att det inte riktigt var det rätta stället att diskutera det vi ville på, så vi förflyttade oss till en allé.
Vi pratade och pratade, diskuterade och höll med. En till vän kom förbicyklande och vi började genast diskutera betyg, som ledde till politik, som ledde till literatur – av någon anledning.

Plötsligt var det inte eftermiddag, utan kylig kväll. Vi gick hem till mig, tog varsinn kopp te och mazarin (som faktiskt inspirerade mig till mitt bloggnamn, visste du det?) och fortsatte prata. Och prata. Och prata. Det tog aldrig slut, det blev bara mer och mer intressant! (kände att ett utropstecken var på sin plats)

Det blev inte riktigt jättekallt, eftersom min balkong ligger lite i lä. Det plus det faktum att vi ägnade en ganska lång stund till att prata Grekland (trots att jag varit där en gång, som jag inte minns… strange…?), gjorde att det kändes som att vi var utomlands. Känslan av att vara ledig hjälpte förmodligen också till.

Men efter ett tag var vi såklart tvugna att återgå till verkligheten, men vi använde all tid och pratade från att vi reste oss från bordet till att jag stängde dörren om mig. Till exempel om hur man lyckas snubbla på sina egna fötter. Vi är nog riktiga pratkvarnar, tur att vi kunde prata av oss med varandra.

Nu ska jag sova, godnatt!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: