Grattis tusen gånger om och lite till!

Igår köpte jag Sofobasmaskar till min leopardgecco, Sid. Jag tror att en av mina första inlägg handlade om min absoluta fobi för när en av maskarna utvecklats till en skalbagge. Sedan den dagen har jag alltid matat Sid med den största, enligt mig den som ser äldst ut.
Igår hade jag rensat deras lilla container där jag har dem förvarade, säkert i en annan låda med lock i en stängd lucka under min säng. Jag hade just hällt i deras äpplen och dem själva i burken, och funderade på att geccos må vara lättskötta, men själva födan är väldigt bortskämd. Då ser jag en av dessa fruktansvärt äckliga varelser ligga upp och ner med de Alienliknande sprattlande benen uppåt. Den liksom vrider och krämpar som om den hade väldigt ont. Jag mådde illa, ville springa därifrån och släppa allt jag hade i händerna. Det kändes som om det kröp och kliade över armarna och i nacken, som efter att man har sett en film om kvalster… Alltså, inte du, Klara.

Men jag stålsatte mig, trotsade alla instinkter och fortsatte stirra på masken, då jag såg som början på en ny svans, en ytterst liten del, längst ut på svansen. Lite olika alternativ for genom huvudet:

1) Masken födde en ny mask, och baby-Sofobas är faktiskt till och med äckligare än föräldrarna. Vita och liksom… Slemmiga. Uäk!
2) Masken ömsade, för det gör de faktiskt! Ibland tror man att man ser en mask, men icke då, den är ihålig… Väldigt äckligt, faktiskt!
3) Det sista och som jag mest av allt fruktade: Masken skulle gå från stadiet mask till stadie Alien!

Som sagt, jag trodde jag skulle kräkas, men efter ett tag vände sig helt enkelt bara masken sig om och fortsatte att gräva sig ned i sanden som jag har lagt ner åt dem att krypa i. That’s it! Smått besviken men ändå lättad bestämde jag mig för att gå snäppet längre i operation anti mask-fobi, och tog upp en i handen. Inte så farligt, faktiskt. Sedan, för att fira, tog jag kort på densamma, efter att ha tvättat händerna ett tiotal gånger.

Dags för gratulationer till dagens födelsedagsbarn: Clara blev fjortis idag och har fått en iPhone. Grattis tusen gånger om och lite till. Jag talade in ett medelande på hennes telefonsvarare, för att sedan, precis efter att jag hade lagt på, komma på att jag inte hade sagt vem det var som talade inte medelandet. Jag övervägde att ringa en gång till och tala in ett röstmedelande ännu en gång, men kom på att i alla fall jag bli skitstressad om jag såg att jag hade två missade samtal, till skillnad från ett som är helt okej. Har man dessutom en ny iPhone som dessa var inmatade på kanske det är svårt att veta hur man ringde till sin Eurovoice, och man skulle bara bli mer och mer stressad, för under tiden rasar det in telefonsamtal från morfaf, mormor, avlägsna kusiner och andra vänners kompisar som vill veta vad som har hänt och bla bla bla…
Nej, det räckte med ett missat samtal. Dessutom tror jag att Clara känner igen min röst efter att ha känt mig i några decenier… Nej, nu överdrev jag allt…

Grattis!

Hoppas du tar detta bra nu, och inte stämmer mig! 😀

Advertisements
3 comments
  1. Clara said:

    Ahahaaaa, du är allt ett litet busfrö du, som lägger upp sådana kolossalt bedårande mästerfotografier på lilla fotogeniqueskapelsen Clara. Men tack för dom tusen gratulationerna och några till, dom ska jag spara i en lila ask och ta upp och krama när jag känner mig lite melankolisk. ❤ Puss på dig, detta är förresten skrivet från min älsklings-iPhone.

  2. Aylin said:

    Alltså BLÄÄÄÄ Evelina! Du vet att jag har fobi för de där vidriga larverna och så envisas du med att ta en massa FOTTON och lägga upp på din BLOGG? Inteinteinte normalt. Uscha. Huwu. Att du tagit kort på dem, hjälp! Oattraherande. Oattraherad av dig just nu. De där maskarna kommer att hemsöka mig hela kvällen!

    Må lopporna från tusen kameler hemsöka edert könsorgan.

    Puss. och Kram. Fast motvilligt. Hejdå.

    • macaronee said:

      Vilken fin ”Gravatar” du har 🙂
      Att lägga upp bilder på mina små monster är ett sätt för mig att bearbeta skräcken, ett hett tips för alla andra med fobier man kan ta kort på. Innan ni vet ordet av kommer ni se bilder på hissnande höjder!
      Puss o Kram! Det hugger i hjärtat när jag tänker på att vi inte kommer att träffas på två veckor. Fy fan!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: